Ja visst gör det ont när tåpajar brister.
Varför skulle annars Olle tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas och bredsidan tåpajen förneka?
Vristen var ju standard hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när tåpajar brister,
ont för dem som skjuter
och dem som blänger.
Ja nog är det svårt när Theo faller.
Skälvande av ängslan tungt vi hänger,
klamrar oss fast vid straffområdeslinjen, nervöst -
spänningen drar oss inåt, när vi önskar poänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt för Olle att straffsituationen haja,
ändå vi sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja placera
och vilja tåpaja.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel Olles kanon.
Då, när ingen rädsla längre håller,
uppvisas i ett glitter tåpajens funktion
glömmer att vi skrämdes av det nya
glömmer att vi ängslandes gapar -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som Olle skapar.
Ni har precis läst den andra delen i serien av Vänskapens samling av parafraser. En anekdot om hur smärtsamt det kan vara vid tillblivelsen av nya fenomen och hur förlösande de sedan kan vara. Orginalet skrevs av Karin "Boyakah" Boye och heter Ja, visst gör det ont när knoppar brister.
